Nightmare on Bolmensgatan!
Har någon nånsin haft en riktig mardröm?
Jag har haft mardrömmar, men inga så illa att jag vaknar av dem, utan jag minns dem på morgonen.
Inatt drömde jag att jag och sebastian skulle fira nyår. Det skulle vara vårt sista nyår, det visste vi.
Sverige låg i något slags inbördeskrig, och där låg soldater och knasigt överallt i buskar och spejade och skyddade osv. Det va bara det att jag och sebastian och våra familjer var ett hot mot en väääldigt taskig man som ville bli kung. Han var ute efter oss, så att säga. så vi blev jagade hela nyårsnatten, och kom hem och skulle, visste vi, gå och lägga oss för sista gången.
(Depressionen bara här, så jävla löjligt hemskt! det är verkligen worst case fucking scenario! Gå och lägga sig med sin pojkvän för sista gången innan man ska dö!)
Sen vaknar vi på morgonen, båda familjerna har sovit i samma hus. vi går upp, ingen säger något till varandra för vi vet vad som ska hända, och det knackar på dörren. Utanför står kungen med hela sin familj och sina livvakter, och dom går ut till trädgården och vinkar dit oss. Vi tar inte ens på oss skorna för det var inte lönt, vi skulle ju avrättas. först sätter sig mamma på stolen, och jag får panik. det var ju hopplöst, de var för många för att jag skulle hinna döda allihop, men jag kollade runt efter vapen. sen började jag hälsa och vara jättesnäll mot alla barnen, för att kungen skulle tycka om mig och kanske skona oss iallafall, så jag börjar krama ungarna, som var små som bebisar, alldeles tomatröda och blanka. såg helt sjukt ut! plus att dom var förkylda, så jag snöt dom. Det hjälpte dock inte, och dom höjer en stor hammare ovanför mammas huvud. jag springer fram och håller om henne och förklarar hur mycket jag älskar henne, och hur mycket hon betyder för mig, allt man ville ha sagt. Hon log till, och sen vakna jag med ett ryck TACK GODE GUD
Har aldrig i mitt liv mått så fruktansvärt dåligt som jag gjorde imorse. Jag var så otroligt lättad när jag insåg att jag hade drömt, men depressionskänslan var verkligen kvar. Grät som ett barn och låg med telefonen i handen, redo att ringa antingen mamma eller sebastian. Kl var 5.30, så jag struntade i det, men jag ville verkligen inte stänga ögonen efter det.
Känner som sagt INTE för att gå och lägga mig nu. Men godnatt, wish me luck. Låt mig drömma om något trevligt!
