Film
Inte för att jag inte redan fått nog av FILM med tanke på den nya kursen jag nu läser här på högskolan i Halmstad..
Jag har nu påbörjat mitt andra år på kultur, kommunikation och administration, och har nu börjat på inriktningen.. Film! SÅ nu har ajg börjat läsa filmvetenskap 1-30, en kurs som innefattar 3 delkurser. Filmens uttrycksmedeler, Filmens historia och Filmteori med inriktning på världsfilm.
VI har dock börjat med delkurs 2, Filmens historia. Vi snackar och kollar film från 1895 då bröderna Lumiere uppfinner Kinematografen, världens första filmkamera, fram tills 1960-talet. Superspännande!
MEN! Det är inte det jag vill fråga/upplysa/diskutera nu. Nu vill jag undra lite över min fascination över (till synes innan hjälten överbevisar er) domedagsfilmer. Jag sitter nämligen här just nu och kollar på The Core. För er som inte har sett den: Hjälten spelas av Aaron Eckhart, som spelar professor Josh Keyes. Konstiga katastrofer drabbar olika delar av världen, ett märkligt exempel; 32 personer isamma område dör i samma sekund när deras pacemakers slutar fungera. Professor Keyes anlitas av staten, ja i USA, för att ta reda på vad som händer, och han kommer fram till att jordens kärna har slutat rotera. Nu måste han tillsammans med världens expert hitta ett sätt att få kärnan att rotera igen, och rädda världen. I nobelt armageddon-fashion.
Sounds promising, huh? Där har vi en klassisk domedag. Och likt de flesta, ligger den och cirkulerar kring 5-6 i betyg på imdb. Men jag älskar dom.
Min fråga är varför i helsike jag gör det. The end of the world. Jag, som vid alla tillfällen då meteorer väldigt nära passerar jorden blir helt hysterisk och tänker "tänk om detta är sista gången jag pratar med min pojkvän, kramar, kysser, säger att jag älskar honom" osv osv. Jag får panik och KAN kanske har gråtit över sånt nån gång. Varför. Kollar. Jag. På. Dessa. Filmer. Som handlar om JUST sådant. Armageddon, pappan dör och jag bölar lika mycket varje gång.
Men, then again, dessa filmer är fyllda av någon slags storhet. Det är någon slags känsla som är svår att beskriva. Kanske någon slags stolthet över mänskligheten? Det kvittar vad som hotar, en meteor lika stor som New York, jordens kärna slutar rotera (jorden DÖR), eller som i Deep Impact, meteorer TRÄFFAR jorden och man försöker överleva. Men mänskligheten lever vidare varenda gång. Dessa lösningar man hittar, overkliga vapen och rymdskepp, i detta fall... "jordskepp"? Alla uppfinningar, och uppdraget, sedan. Själva uförandet, resan till jordens kärna, resan till meteoren, Leo Biedermans (Elijah Wood i Deep Impact) flykt från katastrofen. Sen ÄLSKAR jag slutet av 2012, när man får se alla arkerna. Hela mänskligheten sitter i samma båt. (HAH, ordvits) MEN även på allvar. MEN, dessa hopplösa, verkligen hopplösa, filmer ÄR ju bara så spännande.
Det sjuka är att jag blir apdepp efteråt. När det är filmer med ofattbart sorgliga historier gällande familj och älskande som tar farväl osvosv glömmervidet såja.. Så The Core är lugnt, nothin sentimental!
Yup, the earth has a deadline! Nae, nu ska jag faktiskt kolla på filmen istället för att försöka filosofera om den.
Jag har nu påbörjat mitt andra år på kultur, kommunikation och administration, och har nu börjat på inriktningen.. Film! SÅ nu har ajg börjat läsa filmvetenskap 1-30, en kurs som innefattar 3 delkurser. Filmens uttrycksmedeler, Filmens historia och Filmteori med inriktning på världsfilm.
VI har dock börjat med delkurs 2, Filmens historia. Vi snackar och kollar film från 1895 då bröderna Lumiere uppfinner Kinematografen, världens första filmkamera, fram tills 1960-talet. Superspännande!
MEN! Det är inte det jag vill fråga/upplysa/diskutera nu. Nu vill jag undra lite över min fascination över (till synes innan hjälten överbevisar er) domedagsfilmer. Jag sitter nämligen här just nu och kollar på The Core. För er som inte har sett den: Hjälten spelas av Aaron Eckhart, som spelar professor Josh Keyes. Konstiga katastrofer drabbar olika delar av världen, ett märkligt exempel; 32 personer isamma område dör i samma sekund när deras pacemakers slutar fungera. Professor Keyes anlitas av staten, ja i USA, för att ta reda på vad som händer, och han kommer fram till att jordens kärna har slutat rotera. Nu måste han tillsammans med världens expert hitta ett sätt att få kärnan att rotera igen, och rädda världen. I nobelt armageddon-fashion.
Sounds promising, huh? Där har vi en klassisk domedag. Och likt de flesta, ligger den och cirkulerar kring 5-6 i betyg på imdb. Men jag älskar dom.
Min fråga är varför i helsike jag gör det. The end of the world. Jag, som vid alla tillfällen då meteorer väldigt nära passerar jorden blir helt hysterisk och tänker "tänk om detta är sista gången jag pratar med min pojkvän, kramar, kysser, säger att jag älskar honom" osv osv. Jag får panik och KAN kanske har gråtit över sånt nån gång. Varför. Kollar. Jag. På. Dessa. Filmer. Som handlar om JUST sådant. Armageddon, pappan dör och jag bölar lika mycket varje gång.
Men, then again, dessa filmer är fyllda av någon slags storhet. Det är någon slags känsla som är svår att beskriva. Kanske någon slags stolthet över mänskligheten? Det kvittar vad som hotar, en meteor lika stor som New York, jordens kärna slutar rotera (jorden DÖR), eller som i Deep Impact, meteorer TRÄFFAR jorden och man försöker överleva. Men mänskligheten lever vidare varenda gång. Dessa lösningar man hittar, overkliga vapen och rymdskepp, i detta fall... "jordskepp"? Alla uppfinningar, och uppdraget, sedan. Själva uförandet, resan till jordens kärna, resan till meteoren, Leo Biedermans (Elijah Wood i Deep Impact) flykt från katastrofen. Sen ÄLSKAR jag slutet av 2012, när man får se alla arkerna. Hela mänskligheten sitter i samma båt. (HAH, ordvits) MEN även på allvar. MEN, dessa hopplösa, verkligen hopplösa, filmer ÄR ju bara så spännande.
Det sjuka är att jag blir apdepp efteråt. När det är filmer med ofattbart sorgliga historier gällande familj och älskande som tar farväl osvosv glömmervidet såja.. Så The Core är lugnt, nothin sentimental!
Yup, the earth has a deadline! Nae, nu ska jag faktiskt kolla på filmen istället för att försöka filosofera om den.
Kommentarer
Trackback
