Elinensays

Klockan väckte mig imorse kl 6, men uppvaknandet gick inte bra, utan jag somnade igen och vaknade inte förräns halv åtta, mådde inte så bra! Men redovisningen kallade!
Kom hem igen runt 2-tiden, och kände mig som ett vrak (övervägde en stund om jag skulle vänta med att cykla hem och ta en lur på skolan) så jag slängde mig i soffan och sten somnade.


Sen "vaknade" jag och fick panik! Hur länge hade jag sovit? Har jag missat skolan?! SHIIT UPP. Upptäckte rätt snabbt att kl var 6 på kvällen, och jag hade inte missat någonting, för jag hade redan varit i skolan.
Men oj, tvn är igång, måste sänka volymen så inte sebastian vaknar.. Sänker volymen och hasar mig för att gå på toaletten. Kommer tillbaka och ska kolla så jag inte har väckt sebastian, men sängen är ju tom!

Just ja, han är inte här. Sen ruska jag till mig och vaknade med en sprängande huvudvärk.

Nu ska jag kolla The Core om jag orkar, sen ska jag sova. För jag är så nöjd med min tenta. Jag förtjänar verkligen att gå och lägga mig, läsa en bra bok, ligga på spikmattan och sen sova. Länge.

Har någon nånsin haft en riktig mardröm?
Jag har haft mardrömmar, men inga så illa att jag vaknar av dem, utan jag minns dem på morgonen.

Inatt drömde jag att jag och sebastian skulle fira nyår. Det skulle vara vårt sista nyår, det visste vi.
Sverige låg i något slags inbördeskrig, och där låg soldater och knasigt överallt i buskar och spejade och skyddade osv. Det va bara det att jag och sebastian och våra familjer var ett hot mot en väääldigt taskig man som ville bli kung. Han var ute efter oss, så att säga. så vi blev jagade hela nyårsnatten, och kom hem och skulle, visste vi, gå och lägga oss för sista gången.

(Depressionen bara här, så jävla löjligt hemskt! det är verkligen worst case fucking scenario! Gå och lägga sig med sin pojkvän för sista gången innan man ska dö!)

Sen vaknar vi på morgonen, båda familjerna har sovit i samma hus. vi går upp, ingen säger något till varandra för vi vet vad som ska hända, och det knackar på dörren. Utanför står kungen med hela sin familj och sina livvakter, och dom går ut till trädgården och vinkar dit oss. Vi tar inte ens på oss skorna för det var inte lönt, vi skulle ju avrättas. först sätter sig mamma på stolen, och jag får panik. det var ju hopplöst, de var för många för att jag skulle hinna döda allihop, men jag kollade runt efter vapen. sen började jag hälsa och vara jättesnäll mot alla barnen, för att kungen skulle tycka om mig och kanske skona oss iallafall, så jag börjar krama ungarna, som var små som bebisar, alldeles tomatröda och blanka. såg helt sjukt ut! plus att dom var förkylda, så jag snöt dom. Det hjälpte dock inte, och dom höjer en stor hammare ovanför mammas huvud. jag springer fram och håller om henne och förklarar hur mycket jag älskar henne, och hur mycket hon betyder för mig, allt man ville ha sagt. Hon log till, och sen vakna jag med ett ryck TACK GODE GUD


Har aldrig i mitt liv mått så fruktansvärt dåligt som jag gjorde imorse. Jag var så otroligt lättad när jag insåg att jag hade drömt, men depressionskänslan var verkligen kvar. Grät som ett barn och låg med telefonen i handen, redo att ringa antingen mamma eller sebastian. Kl var 5.30, så jag struntade i det, men jag ville verkligen inte stänga ögonen efter det.

Känner som sagt INTE för att gå och lägga mig nu. Men godnatt, wish me luck. Låt mig drömma om något trevligt!

Tillbaks hemma i lägenheten i Halmstad igen! Vet inte om jag ska skratta eller gråta, hittils har jag bara bölat! Men det var förmodligen (Förhoppningsvis!) bara för att Sebastian åkte hem idag, och det suger alltid lika mycket.
Men vi har haft två supermysiga dagar här, men nu är det dags att komma tillbaka till verkligheten, tyvärr. Högskolan kallar, och jobbet kallar.

Det kom jag till underfund med idag. Jag lever i två olika verkligheter. Och bägge är lika verkliga.

Den ena är här i Halmstad. Jag bor i en jättemysig lägenhet mitt i smeten mellan centrum och högskolan. Jag lever som en student, jag äter som en student, jag pluggar som en student, och skriver tentor och jag är ute ibland med resten av studenterna. Och allt är otroligt kul! En helt ny värld som är spännande att utforska och uppleva, en ny stad och jag har flyttat hemifrån. Jag lär mig att leva och ta hand om mig själv. Äntligen ute i världen och börjat livet på riktigt!

Den andra är den jag ständigt saknar när jag är här i Halmstad. Nej, jag är vääääl medveten om att det endast är 2 timmar hem, men det är sällan man kan ta sig dit. Det kostar pengar, och framförallt TID. Och TID är något jag inte har, på grund av plugget. För studiernas skull, så stannar jag. Och dom kommer i första hand!
Men jag saknar det gamla livet!
Jag saknar Sebastian så mycket att jag går sönder varje kväll. Jag saknar att sitta hemma i soffan på norra skolgatan och säga "Jag gör det sen!". Jag saknar nästan lite att bråka med Erik nästan varje dag! (Just nu hade jag föredragit det!) Jag saknar tryggheten man känner i sitt hem, jag saknar att inte vara ensam, jag saknar ett riktigt hem som man kan komma tillbaka till.
Jag saknar ett bekant ansikte!

Det känns sannerligen som två olika världar, och båda är lika verkliga.
Men när slutar det kännas som två olika, och istället som EN? NÄR ska det flyta samman??


Nu ska jag börja vänja mig vid att vara ensam igen, efter 3 veckor hemma. Och det kommer suga lika jävla mycket som sist!

PALLA att något så naturligt ska va så jävla SVÅÅÅRT! Löjligt ju!